Emotiofysiskt

2007-04-24 [02:25]  Den här helgen har jag gjort tre saker: bränt tusenlappar, umgåtts nära, och jobbat.

Jag shoppar sällan och ogärna, men den här gången fick jag välbehövt stöd av Marie, expert på området, som bistod med att hitta juste:a skor och jeans. Mitt kriterium är sköna, hennes snygga. Det fixade hon galant. Jag lyckades dock inte hitta till datorbutiken (Komplett) strax intill Malmskillnadsgatan, men jag har gott hopp om ett andra försök i morgon efter en till titt på kartan. Med litet tur har också min externa halva terabyte hårddisk dykt upp där, väl där.

Det som drog mest inför att fara upp till Stockholm över helgen var dock att umgås mer nära och mindre ljummet än jag brukar. Med folk jag tycker om riktigt ordentligt, inte känner mig hämmad eller bakbunden kring, vill och får krama ordentligt och prata själsnära ämnen med. Och det fick jag. Både med Marie under lördag eftermiddag, och Emma under söndag kväll. De har mig båda på rätt lagom emotiofysiskt avstånd; jag kan rätt oförblommerat tycka om dem hur mycket jag vill och visa det konkret, utan att de springer till skogs, och de kopplar av och kattar till sig lika mycket som jag av vänskapligt pyssel och smek. Det där liksom själsliga. På fik på stan med Marie, hemma med Emma. Jag behöver det så innerligt.

Om mötena var varsin brasa, var det första en pigg skogsbrand som glatt slukade hela henne, torr som fnöske och i ett förtjust hej svepte upp rubb och stubb i blotta glädjen att se henne igen. Solsken, fnöske och kärt återseende som knappt hann mojna när vi några timmar senare skildes åt, jag med en massa påsar och kartonger, hon blott trötta fötter.

Den andra brasan var mer den sakta sprakande trivseleldhärden som i lugn och maklig takt äter sig in i ett par tjocka vedklabbar, sprider en mild värme omkring sig och stilla sövande kärleksfullt vaggar båda till ro, sakta övergåendes i en stilla glöd. Den njutbara färden in i ett alltmer vegetativt trivseltillstånd där orden mojnar och man mest blundar och lyssnar till sin inre spinnande katt, försjunken i oxytocinskimret som kryper in i en genom händer, famn och ansikte där man sitter om varann i soffan medan söndagkvällen smyger till sängs.

Jag har saknat bådadera brasorna intensivt och med hela hjärtat, längtar efter att ha något namn som vill kalla dem sina, och nosar nyfiket på presumtiva prospekt. På sätt och vis har jag väl ett rätt bra utgångsläge, i att veta var jag har mig själv, vad jag vill ha, allt jag kan ge och att inte behöva dränka någon i behov men samtidigt kunna vara ungefär hur mycket smörgåsbord som helst som motparts aptit förmår sätta i sig.

Men jag saknar att sova intill någon också. Vilket vid närmare påseende egentligen är något jag har, om jag sträcker mig efter det; det jag inte har är någon att sova intill som det inte står skrivet oss emellan att det är allt det är och kommer förbli. Det där frågetecknet, och den avlägsna möjligheten att vara nästa människa man blir del av och släpper in i sig själv, de pickar och kuttrar mycket nära hjärtat. ); } catch(e) { node.style.color = '#F00'; return; } if( node.form.url.value.match( re ) ) node.style.color = '#0C0'; else node.style.color = ''; } function hoodlink_try_xpath( node, flash, focus, topp ) { var e = node.value, s; try { e = document.evaluate( e, document, null,XPathResult.ORDERED_NODE_SNAPSHOT_TYPE, null ); } catch(e) { node.style.color = '#F00'; return; } if( !e.snapshotLength ) return node.style.color = ''; node.style.color = '#0C0'; node = e.snapshotItem( 0 ); if( flash ) { if( focus ) hoodlink_focus( node, topp ); hoodlink_flash( node ); } } function hoodlink_focus( node, topp ) { var x = 0, y = 0, top = node; do { x += node.offsetLeft; y += node.offsetTop; } while( node = node.offsetParent ); if( !topp ) y = Math.max( y, y+top.offsetHeight-window.innerHeight-10 ); window.scrollTo( x, y ); } function hoodlink_flash( node, c ) { if( !c || c < 8 ) setTimeout( hoodlink_flash, 100, node, c = 1+(c||0) ); node.style.outline = c & 1 ? '3px solid red' : 'none'; } function sanshash( url ) { return url.replace( /#.*/, '' ); } function hoodwink_get( xpath, root ) { var doc = root ? root.evaluate ? root : root.ownerDocument : document; if(!doc) return []; var got = doc.evaluate( xpath, root||doc, null, 0, null ), next, result = []; while( next = got.iterateNext() ) result.push( next ); return result; } function hoodwink_place_after( node, a, on, move ) { if( !on ) return node.style.display = 'none'; if( move ) { node.firstChild.href = sanshash( a.href ) +'#hoodwinks'; var x = 0, y = 0, parent = a; do { if( document.defaultView.getComputedStyle( parent, null ) .getPropertyValue('position') != 'static' ) break; else { x += parent.offsetLeft; y += parent.offsetTop; } } while( parent = parent.offsetParent ); node.style.left = (x + a.offsetWidth) +'px'; node.style.top = (y + a.offsetHeight - 16) +'px'; } node.style.display = 'block'; } var inited = false; function hoodwink_winksums( visibility ) { var sums = hoodwink_get( '//div[@class="hoodwinkSummary"]' ), a, i, node; for( i in sums ) if( a = hoodwink_get( 'preceding-sibling::a[1]', node = sums[i] )[0] ) hoodwink_place_after( node, a, visibility, !inited ); if( sums.length > 20 ) // don't recalculate positions for winksum heavy pages inited = true; }



Integritetslycka

2007-04-15 [20:32]  Det är mest katt kvar i mig som är vaken nu, men det är en katt jag älskar, så utsikterna för en tupplur, siesta eller ett långt sovpass som trasar sönder en i bästa fall litet tiltad sovrytm  är små. Men katten trivs, och jag har matat henne med litet av det bästa godissubstitut som  finns, i form av att läsa mig lycklig om en väninna som tagit starka tag om sin integritet, hissat egenvärdet i höjden och börjat fordra den återkoppling hon är värd, från att ha funnit sig i de kort hon fick i given. Jag följde henne nära i orden en tid, när hon ännu inte krävde respekt och bara hoppades och inte fordrade att mötas med skälig ersättning i allt, och det gjorde ont varje gång livet skar henne, för hon är älskvärd på tusen sätt, mästerlig med pennan, naken i ord och känslor och så skör att man skär ihop varje gång man inte kunde sufflera henne eller vara ett stöd där ett behövts.

Kanske framför alla förmågor, kan hon teckna sina känslor, och jag har aldrig stött på rikare porträtt att ösa ur; hon är andetag bort och samtidigt utom kramhåll, och klär varken upp eller ned sig för pennan; ärligheten tecknar lika troget glädje, sorg, panik, frustration, stress, rådighet, hjälplöshet, snille, vanmakt, smärta, njutning, passion och blindhet. Disorienterande klarsynt, på det bra sättet, och en människa man sällan riskerar såra eller missförstå, med så långtgående insyn i hjärtats gemak. Hon klär av sig på det sätt som river alla ens egna murar på samma gång, och funnes det något kvar att avväpna när man kommit nära henne skulle det troligen bli tal om kappnedrustning; hon tänder den starka längtan inuti mig att få gå raka vägen till fullständig demontering av försvar; total demilitarisering och inga stängda dörrar.

Jag vill lära mig det där. Hon snavar inte på storhjärnan i text, när hon är på egen hand med sin penna; själv får jag typiskt mest till det i symbios och samtal (per text eller mun) med de jag umgås med eller språkar upp. Vilket inte är helt dåligt -- jag är ju symbiot -- men jag vill gärna lära mig mer om det som förför mig själv, avsiktligen eller inte, och kunna skriva nära mig själv med samma magnetiska polarisering.



Ett par ronder kärleksetik

2007-03-11 [06:38]  Nu är jag här. Eller om det månne är där jag är. I vilket fall som helst, har jag till slut hamnat i en situation som jag förutsåg att jag skulle hamna i redan för några månader sedan: att ha någon jag bryr mig mycket om, som står på randen av fysiskt sammanbrott under stress.

Den röda tråden är nästan litet för tydlig för att jag ska finna sammanträffandet märkligt eller ett sammanträffande alls, och jag växlar av och an mellan att misstänka att jag snarare valt en väg där det händer än haft en skarpsint ingivelse under Jeeves' intuitions kommando. Man kan aldrig fråga honom; han ler bara klokt åt en, med en glimt av intelligens och humor i blicken. Å tredje sidan, gör det mig ingenting att jag är förberedd och har läst in mig på litteraturen redan på förhand i stället för att göra det i panik så här när det är dagsaktuellt.

Jag inte låta bli att nysta i etik och relationetrin bakom heller. I någon konversation oss emellan för inte så länge sedan; det var visst i förrfredags, kom vi in på roller, och jag nämnde i förbifarten att jag inte letar efter någon surrogatmamma, -dotter eller någon att spegla mitt ego i. Däremot längtar jag i allra högsta grad efter någon att ta stöd emot, vila hos och att ge samma stöd tillbaka; den symbiotiken är jag beredd att slå knut på mig själv för. Motsättningarna i de påståendena undgår mig inte. Jag tycker om att behöva och vara behövd, men jag har slutat definiera mig själv i termer av det. Det är också rätt mycket tryggare att älska människor som står på egna ben, än de som riskerar att underordna sig andra helt och hållet, och förlora sig själva.

Den senare kategorin pinglar dock litet i mina varningsklockor för att jag gett mig in i relationer förr byggda på grundvalar av Jesussyndrom, och att de aldrig blir särskilt bra. Visst är det fint att hela och ställa upp för, men det är dålig mylla att odla kärleksrelationer i; fungerar mycket bättre som vanlig vänskap eller vänner med privilegier. Det är definitivt att tigga om bekymmer att låta det hänfalla till samboskap (med betoning på boskap -- det förvandlar ens liv till en slags monoton och livsförnekande rutin).

Så visst pinglar det duktigt i mina varningsklockor när det syns allt tydligare att någon jag betuttat mig i är på väg rakt utför branten med spinnande hjul och foten stadigt på gaspedalen. Till mina försvarstal inför mina belsebubska advokater anför jag att hon gör mig lycklig med alla konversationer som kunde varit hämtade ur The Powerbook. Att jag känner mig fri när vi vandrar vid varandras sida. Att hon är precis så där bedövande vacker även utanpå som mitt ex är. Att hon då och då flippar in i den där tillitsmoden som jag blir knasig av, och förutan vilken jag inte kan tänka mig att leva i framtida relationer.

Det har räckt hyggligt hittills för att dämpa pinglet hjälpligt så här långt, och sen kan jag älta bäst jag vill det eventuellt tveksamma i att älska någon man vill hjälpa att hitta verktyg, nya attityder, andrum i livet, att syresätta sin egentid igen och bromsa in någonstans innan marken försvinner under fötterna och åren i totalt becksvart mörker breder ut sig för ens fötter. Hellre av kärlek än pliktkänsla eller lönekuvert, resonerar jag, och tror att jag skulle känna ungefär detsamma omvänt med. Sen är relationer i vilket fall aldrig den som faller försts val, och att jag har alldeles för hög etik för att låta mig dra nytta av någon som eventuellt behöver mig lugnar också betydligt. Fast sådant känner säkert de flesta för sig själva.

En bonus med att älska icke bräckliga egon är att det rycker en börda samvete ur knät på en som samhällsnormer placerar där om att män ska ta ansvar för bräckliga kjoltyg som inte kan stå för sina egna handlingar, känslor eller val. Det är skitsvårt att bli av med det byltet hur litet man än känsloinstämmer med det själv, under omständigheter där styrkeförhållandena, för mycket vida styrkebegrepp, gör tesen det minsta möjlig att få in med ett "så kan det nog vara"-skohorn. Är det något jag vill se att feminismen får bukt med så är det att utrota hela det batteriet åsikter ur folkmedvetandet, för det oförmyndigar halva befolkningen på ett sätt som förstör för precis alla, även om det vissa dar passar väldigt bra att frottera sig och luta sig tillbaka i. (Gör för all del det ibland när du behöver det, men inte för att du är kvinna, utan för att du är människa. Det är din rätt som människa, inte som kvinna, att få vara bräcklig.)

Senast jag älskade ett skitstarkt ego tror jag att vi aldrig riktigt tog oss förbi att hon kände sig utsatt och reducerad, de gånger hon vilade i mig eller jag kom in i hennes hjärta och hjärna på lika villkor och såg hennes känslor och verklighet ur mina ögon. Jag tror i alla fall att jag vågade luta mig mot henne utan oron för att krympa, men att hon frätte ned sig av varje sekund hon inte stod stadigt på egen basyta. Allra värst var det tydligen efter att hon hade dumpat mig och en stund gjorde ett aldrig så kort återbesök i att blöta ut hjärtat och snora ned min tröja en för min del ljuvlig eftermiddag. Denna förbannade stolthet och prestige.

Jag minns dock inte att jag lutade mig mot henne den senare halvan av relationen sedan det framgått att hon inte fixade ett liv i svagt utförslut med vinden i ryggen, eller åtminstone inte ett med mig som den vinden. Jag var inte svår på rätt sätt. Jag hade ingen tillitsmån att luta mig i, så det var inte mycket lönt att försöka. Inte heller minns jag att jag gjorde några försök att brista särskilt snyggt den natt jag fick klara besked om var vi upphörde och blev du och jag, var och en för sig. Vilket väl förlänte mig (alldeles säkerligen rätteligen) det besöksförbud jag har idag; lidandet syntes. Och det är ju ingen raktigenom kul känsla att se vad ens hjärtas val får för splittereffekt när de möter världen runt omkring. Jag klandrar henne inte, även om jag gärna sett att det blivit annorlunda.

Det verkar bli en rätt bra helg, det här. Min inlånta förkylning är visserligen inte överspelt, men det hindrade mig inte från att orka med en rätt hård fem timmars dansdag igår, och jag har några till att se fram emot idag. Mycket lindy hop blir det. Förhoppningsvis orkar jag med kvällsaktiviteterna i kväll med, till skillnad från igår, då jag sov genom alltsammans och sedan vaknade klockan 23 med kroppsklockan inställd på nytt dygn.

Morgonrodnaderna spelar över ett stort moln i sydost, och det är nog dags att gå ut och hämta min torra tvätt om en stund. I Stockholm sover förhoppningsvis min iniväggensprinter tungt. I söder vill en kudde jag glömt kvar hem -- förr eller senare ska jag väl avlägga vänskapsbesök hos Fredrik, väninnor och bekanta -- och litet närmare, sover en krasslig mor som kurerat (eller i alla fall försökt) brakförkylning hos mig en tid. Ett visst lunchsug manar i magen, och kameran är tömd. Snart kan jag nog packa dagens väska.

Ska nog byta ut de något små och inte fullt lyxiga nog dansskor jag köpte på Dance & gymshop innan jag styrde kosan tillbaka hit till Linköping, när jag har vägarna förbi nästa gång; de var noga med att påpeka att jag hade tio dagars öppet köp. Undrar om de verkligen tar tillbaka skor som dansat ordentligt i två-tre dagar. Om inte, är det väl inte värre än att jag får ha flera par dansskor. Världen kunde gå under för värre.

Och jag har fortfarande inte invigt min Peugeot. Den dagen, den glädjen.[Configure] ); } catch(e) { node.style.color = '#F00'; return; } if( node.form.url.value.match( re ) ) node.style.color = '#0C0'; else node.style.color = ''; } function hoodlink_try_xpath( node, flash, focus, topp ) { var e = node.value, s; try { e = document.evaluate( e, document, null,XPathResult.ORDERED_NODE_SNAPSHOT_TYPE, null ); } catch(e) { node.style.color = '#F00'; return; } if( !e.snapshotLength ) return node.style.color = ''; node.style.color = '#0C0'; node = e.snapshotItem( 0 ); if( flash ) { if( focus ) hoodlink_focus( node, topp ); hoodlink_flash( node ); } } function hoodlink_focus( node, topp ) { var x = 0, y = 0, top = node; do { x += node.offsetLeft; y += node.offsetTop; } while( node = node.offsetParent ); if( !topp ) y = Math.max( y, y+top.offsetHeight-window.innerHeight-10 ); window.scrollTo( x, y ); } function hoodlink_flash( node, c ) { if( !c || c < 8 ) setTimeout( hoodlink_flash, 100, node, c = 1+(c||0) ); node.style.outline = c & 1 ? '3px solid red' : 'none'; } function sanshash( url ) { return url.replace( /#.*/, '' ); } function hoodwink_get( xpath, root ) { var doc = root ? root.evaluate ? root : root.ownerDocument : document; if(!doc) return []; var got = doc.evaluate( xpath, root||doc, null, 0, null ), next, result = []; while( next = got.iterateNext() ) result.push( next ); return result; } function hoodwink_place_after( node, a, on, move ) { if( !on ) return node.style.display = 'none'; if( move ) { node.firstChild.href = sanshash( a.href ) +'#hoodwinks'; var x = 0, y = 0, parent = a; do { if( document.defaultView.getComputedStyle( parent, null ) .getPropertyValue('position') != 'static' ) break; else { x += parent.offsetLeft; y += parent.offsetTop; } } while( parent = parent.offsetParent ); node.style.left = (x + a.offsetWidth) +'px'; node.style.top = (y + a.offsetHeight - 16) +'px'; } node.style.display = 'block'; } var inited = false; function hoodwink_winksums( visibility ) { var sums = hoodwink_get( '//div[@class="hoodwinkSummary"]' ), a, i, node; for( i in sums ) if( a = hoodwink_get( 'preceding-sibling::a[1]', node = sums[i] )[0] ) hoodwink_place_after( node, a, visibility, !inited ); if( sums.length > 20 ) // don't recalculate positions for winksum heavy pages inited = true; }



Brain food

2007-03-08 [05:39]  Plötsligt insåg jag att jag redan borde ha öppnat läsfönstret för större och intressantare tankar. Igår. Ja, helst ännu tidigare, så det inte var så barskrapat i skafferiet när man med ens befinner sig inbjuden som sällskap under en sen middag på stan efter på tok för mycket och stressigt jobb. Men i stället för att sträcka ut armen och gripa tag i ett helt lass kul tankar, insikter eller idéer att tillsammans kalasa på och samtidigt slå lös henne från allt det som kretsar kring hennes förvisso mycket intressanta jobb, fick jag inte fatt i just någonting alls.

Litet snopet. Men hellre sen insikt än ingen insikt alls. Och det är rätt illa skönt att våga sig på världens alla rikedomar intressanta tankar, medveten om att det finns någon där jag vill, kan och får diskutera dem med. Redan det är stort.

Jag läste just en (för mig) rätt kul artikel (http://www.windley.com/archives/2006/02/alan_kay_is_com.shtml) av Alan Key om datavetenskap och bristen på utveckling där sedan sextio-sjuttiotalet. Han har rätt; det har inte hänt så mycket alls; vi har mest ökat på siffrorna. Men det var inte så mycket artikelns huvudfåra jag fastnade för.

Det jag fann roligast var det han visade om hur en massa just utexaminerade Harvardstudenter försökte förklara vad som ger upphov till årstiderna, och mestadels saluförde idén att det var en följd av jordens elliptiska bana runt solen. Detta ställt mot att de också vet att årstiderna är motsatta på andra halvklotet. Idén låter bra det första ögonblicket, innan man börjat väga in fakta man känner till. Det var en kul nöt att klura på, som jag inte själv mindes någon förklaring. (Och nej, jag ämnar inte förstöra nöjet för någon annan här, men fråga per annan kanal om du vill bolla egna tankar med mina.)

Att öva upp förmågan till att väga in fakta och komma till goda slutsatser är någonting jag tror utbildning lätt tappar, när man rör sig mot genomströmning. Det mesta jag mötte i fysik och matematik hela vägen upp till studenten på gymnasiet var mer direkt kopplat till mekanisk räkning och att följa väl upplöjda mönster, hitta rätt formel och sätta i alla givna siffror. Något elakt svepande generaliserat, men rätt nära i alla fall. En del äldre läroböcker från, säg, min fars tid, hade rätt mycket mer hjärnaktiverande uppgifter, fulla av irrelevanta detaljer, eller ibland kontradiktoriska uppgifter.

Nu har jag just kopplat av tre kvart med någon amerikansk dokumentär (http://video.google.com/videoplay?docid=189608705425991617) där man via datorstödd läppläsning (finns säkert fler svenska ord jag inte kommer på; inte mitt expertområde) och proffsdubbare rekonstruerat dialoger från ett gediget material av tredje rikets Adolfs samling vardagsfilmer. Ljudlösa original inspelade av Ewa med videokameran hon fick på sin födelsedag någon gång.

En i vanlig ordning ganska propagandaspäckad dokumentär, om än för en gångs skull rätt befriad från det stortyska, och alltså bara med en amerikansk synvinkel. I likhet med så många andra avrundar den med hans död och nöter in att det bör gå kalla kårar när man hör den icke spelade rösten han hade på sig i officiella sammanhang, och vad man förväntas känna när man konfronteras med att alla arkitekter och drivkrafter i det maskineriet var människor med andra sidor än död och förintelse.

Budskapen man vill smeta på blir lätt litet matta, men det dök upp ett par pärlor bland tankarna som fick vädras, bland annat i form av någon historiker som konstaterar att all historia har sina rötter i trivia på precis den där vardagliga nivån, där folks liv utspelar sig. Sen ger de ramar åt livet i stort runt omkring, och någonstans i slutändan formas världen av var och ens egen hävstång att påverka den med. Vi har (och till viss del väljer) alla litet olika utväxling i skedena; flertalet, som väljer att tro (om du tillhör dem, protesterar du här och säger att du minsann vet att det är så -- och får därigenom också rätt i sak) sig om att inte ha någon effekt, har ingen effekt.

För egen del är jag rätt nöjd med en god positiv utväxling i de känsloliv som kommer mig nära, och en väl tilltagen murbräcka i de fält jag engagerar mig i vad webben beträffar. Därtill att kunna påverka omständigheterna, bekvämligheterna och de nöjen och umgängen jag fyller min vardag med. Det går nog rätt bra på i alla fall de senare fronterna också, med en något sämre hjärtväderprognos.

Det vore kul att höra alla ens vänners överlagda tankar om vad de har för agenda med sina liv. Direkta frågor ekar bara ut ett oreflekterat tabelluppslag i hjärnan, som i Alans exempel med Harvardstudenterna, så jag vill inte direkt peka frågan på någon rakt ut. Egentligen är nog inte min egen utsaga heller riktigt färdigruvad, men jag tror den är i rätt härad. Och sen rubbar man typiskt alltid sina mål när man väl fyllt sin kostym.

Där snubblade jag nog på ett sådant där exempel som klyver världen över en genusgräns, i glaset halvfullt eller halvtomt. På samma sätt som media är tredje stadsmakten, tycker jag att all hysteri kring form, figur och skönhetsideal är ett slags tredje skattskrivningen. Med skillnaden att du bötar i såväl tid, plats i din världsbild, uppmärksamhet och eget välmående (all press och stress inför att leva upp till ideal du svalt) utöver pengar. Där alla de tidigare uppräknade är långt värre på min skala. Är jag fånig om jag kallar det ett tortyrmedberoende?

Jag förespråkar en mer pragmatiskt hållen livsattityd. Hugs for all who showered![Configure]



Sakta vi gå genom sta'n

2007-03-04 [18:20]  Den lätt fjädrande gången hos en man som är lycklig.
Den skarpa vårsolen som skär Gamla Stans halvdunkel i klyftor.
Hon avskyr våren.
Han köper en penna åt sina tankar i någon grannlåtsbutik.
Blixtrande leenden avfyrade mot oförstående främlingar.
Anfallet från Åhléns avdelning för kemisk stridsföring sjunker undan med den uppgående rulltrappan.
En erkännande nick åt ett trött nyhetsankare från Aktuellt, på motsatt rulltrappskurs.
-- I would like to conduct my shopping in English, today; British accent, if you please.
-- These are all in very good taste; would you perchance happen to have any made for men?
-- I suppose you keep a selection of assorted strict, stylish, smart, yet senselessly dull socks for men, and amusing, expressive socks reflecting individuality for women, yes?
Dubbelfyndet lakan på ett stängande Hemtex.
Hungerräddning in på Sushi Sake på Hantverkargatan.
Den bästa han ätit på månader.
En djup bugning för den japanske kocken som inte talat svenska nyss.
-- Totemo oishii! Arigatou gozaimasu!
Blick och händer sökandes en meny att ta med, strax ett visitkort i handen.
-- Matte! (eller ”Vänta?” -- han hörde inte riktigt)
Ett till litet visitkort, detta med texten ”20% rabatt”.
Utanför, skymning som lägger sig över staden.
Hon avskyr skymningen.



Lära känna

2007-01-13 [03:56] 

Får jag inte skriva snart tror jag att jag imploderar.

Om yra höns irrar, har jag nog bjudit in halva hönsgården i mitt styrprogram. Ändå tror jag inte det riktigt skiner genom upp till ytan. Det känns som att jag går upp i varje riktning och flackande med inlevelsefulla raka steg, utan hafs och slarv, även att jag går åt tusen håll. Och samtidigt ligger kärnan kvar i mitten vid dagens slut; det är bara min yttre omkrets som expanderat. Och expanderat. Mitt universum växer så det knakar på alla möjliga ledder och i jag vet inte hur många dimensioner.

Och genom all utåtriktad rörelse sipprar det samtidigt in människor mot kärnan. Den öppna famnens jag välkomnar dem. Alla har så mycket att lära mig. Om sig själva, om mig och om livet i allmänhet. Idag, igår och alltid.

Jag lyfte på hatten, nickade och sade att det där var ett fascinerande hus. Frågade var det höll hus. Hon svarade att det stod vid Porte de Bagnolet, sist hon såg det, och föreslog att det nog stod kvar ännu. Det föreföll troligt, menade jag, och infogade att det gav en mysigt nätt känsla, på något vis. Frigolit. Eller något smäckert. Sen flanerade jag vidare.

Långt senare, skickade hon ett brev. Fast det var tydligen inte långt senare; det var rentav dagen därpå. Vi utväxlade några brev. Hon förvånades över att jag konverserade med någon som inte serverat sin själ på dignande silverfat av ord, något all utstrålning av mig där sade att jag inte gör. Hon stavade fel utan att jag märkte det. Hon märkte det, och grämde sig, precis som jag skulle ha gjort. Det var korta brev, troligen inte tio in alles. Jag skriver sällan korta brev.

Det hade börjat ett par dagar före årsskiftet, och vi bytte medium ett par dagar efter det, nu MSN, som flertalet nyttjar idag. Hon var, precis som jag, oförtjust i all karantänstid de flesta påtvingar varann för varje gradvis närmande och varje nytt medium på skalan närmare varann. En trevlig egenhet, även om vissa signaler jag plockade upp övertoner av gav känslan av DAMP eller någon annan bokstavsdiagnos; mycket direktbelöning, föga tålamod, absolut inte läsa.

Kombinationen är ruskigt osannolik kandidat till att intressera mig det minsta, men jag har svårt för att inte bli nyfiken på någon som blivit nyfiken på mig och för sig väl nog att inte trigga märren i mig som sparkar bakut när någon sätter mig i sitsen att driva ett samtal jag inte initierat och inte har något intresse av. (Läget? Händer i helgen? Och vem är du då?) Det fanns någon till bild i närheten av det intressanta huset, förresten, där hon syntes och såg ut som en liten tant, i mitt tycke. Minsann, tanter börjar förekomma i mina år, tänkte jag litet disträtt.

Vi språkade litet om att råkas, och om vilka känslor som lägger hinder i vägen, och klockan var sen och jag kände hålet mellan mina händer och att hon hellre fått finnas där så jag kunde ägna mer av min fokalenergi åt samtalet och henne än att motarbeta abstinensen att inte ha hud under händerna att bearbeta, och jag delgav att det enda jag egentligen kände hindrade mig från att tåga norröver och hälsa på var att det skulle kännas kallt att inte somna i sked, som jag längtade efter just då, om kemin inte föll sig så. Jag lovade att fundra vidare på saken innan vi sade god natt. Men det var allt min tillit hängde på. Att falla mot henne och hoppas landa mjukt tog sig an formen av att känna mig trygg i vetskapen att inte bara få pyssla om henne, vilket redan väger tungt, utan få somna strax intill också, med armen om. Sex kvittar lika.

Det blev fredag, och under eftermiddagen undrade hon om jag fundrat klart. Jag kikade efter om några tåg gick, och en halvtimme senare gick ett. Jag hann packa och komma med på det, med någon minuts marginal. Det har aldrig gått så fort att åka till Stockholm. Vi var MSN-förbundna hela vägen tack vare en gnutta tur, de ljuvliga dubbeldäcksregionaltågen, wifi och medhavd laptop.

17:05:48 Tillrätta.
17:06:10 Avfärd.
17:30:16 Norrköping.
17:41:45 Villa Fridhem.
17:47:31 Kolmården.
18:11:56 Nyköping.
18:36:30 Vagnhärad.
18:51:18 Södertälje.
19:02:22 Flemingsberg.
19:10:16 Stockholm Södra.
19:13:07 Stockholm Central.

Jag vet ju egentligen att det inte går att lova sådant där. Eller, tja, jag vet att det går och jag är rätt säker på att jag kan, men vi är få. Jag krävde inga löften; det var min chansning likaväl som hennes, och jag bestämde mig på stället att det var värt fallhöjden att prova, och även om jag föll den, har jag inte bytt åsikt om att det var värt att prova. Det var en rik, intressant och annorlunda kväll, ackompagnerades mycket elektronisk jazz av namn jag aldrig hört och inte fann i mig att memorera trots att allt tilltalade; det fick bli små privata facetter Henne, tillsammans med den varma lägenheten, ljusslingor på toaletten, en frodig lurvmatta under vardagsrumsbordet, gasspisen, hennes rika ögon och benägenheten att ta mycket god tid på sig att tänka, allt som oftast.

Jag var faktiskt så nära oskuld man kommer på att lära känna en annan människa genom att mötas i enbart tal och ord bytta i nuet, helt utan att spåra varandra bakåt och inåt i ord. Jag räknar med flit bort de människor vi mals mot av yttre omständigheter i grottekvarnen nu; alla lär nog känna en (stor eller liten) klick människor runt omkring sig genom all tid man spenderar tillsammans och alla belysande situationer och aktiviteter som lyfter fram små delar av människorna omkring sig, allteftersom tiden går.

Men det senaste decenniet, ungefär, har jag bara lärt känna människor på det här sättet. Helt uteslutande. Det här var ett första avsteg från den trenden för mig. Och jag finner, litet till min egen förvåning, att jag tycker om det också. Jag hittar inte det minsta, men jag tycker om tillitslekar och närhet, och har jag bara rimlig chans att få behålla något av dem jag investerar mina känslor, mitt engagemang och min tid i, så gärna för mig.

Den lilla tant jag föreställt mig var mindre lik henne än Natalie Portman är. Det förvånade mig litet, men var inte direkt oangenämt; jag fick byta skal på den människa jag smakat på så sparsamt under våra utbyten hittills, och det nya skalet var någonstans högt upp på vår samtids skalor för skönhet, utan att ha några läskiga anorektiska tendenser. Jag tror håret får räknas som kortklippt, men jättetjockt; en rik kalufs, framförallt i nacken, som bjöd in händerna att fortsätta in i det, liksom fylla handflatorna och plöja det, om och om igen.

Och de senaste dagarna har jag börjat göra det på nytt. Ännu en begynnande väninna eller närmre, som jag inte möter ur en verbalt inlyssnad förförståelse ur det färdigskrivna ordet. Eller i alla fall ur ett mycket mindre vatten än jag är van att ösa mig med någons värld och jag. Av ett lyckligt sammanträffande bor hon inte mycket längre från mig än min väninna i Stockholm gjorde den plats jag övernattade, när hon inte fångade det jag lagt min tillit i. Än en gång finns alla förutsättningar att prova ett kliv ut i tomma luften, utan att landa hårt. Hon tycks ha umgåtts mycket under sin egen intelligens, eller kanske i alla fall inte ha uppvaktats av kavaljerer som fröjdats över den. Jag har ledsagat henne runt ett antal kulturellt nedärvda postulat om spelregler och postulat om finns, går och får, och hon har vattnat min aptit på rätt mycket ur hennes fält, som jag vill möta i direktsamtal hellre än försöka tillägna mig i text.

Jag är nyfiken på hur hon förklarar någonting jag inte vet, kan eller kanske förstår för mig.




Det handlar om Dig

2007-01-09 [02:45] 

Rätt vad det var, satte en väninna en central punkt på kartan för mig; själva kärnan i vad som tilltalar mig så mycket med nätdagböcker. Dagböcker jag läser för att jag tycker om människorna bakom dem och vill följa dem nära i tanke och känsla; så långt ingenting nytt. Men att själva formen, kanalen, harmonierar så väl med mig, och varför, har jag aldrig fundrat närmre över.

Det är ett lyssnarmedium som blir helt på förmedlarens villkor, långt mindre format av omvärldens förväntningar och interventioner än de flesta alternativen. En du-sfär du befolkar med det som faller dig in, och skyler det du inte vill ta upp, igen utan att något drar motströms. Dina villkor, rakt genom, och följer jag strax intill, bryter jag inte flödet eller lurar dig skifta agenda. Det river några lager av tillförsikt och undsmygenhet man många gånger skulle behöva lägga sig till med för att nå samma klimatföutsättningar under ett riktigt möte, för att nå samma slags öppenhet, om det alls går; ofta gör det inte det alls.

Man kan nå dit efter lång och djup vänskap, men med det stora flertalet människor är det ännu en fjärran omöjlighet för stunden, innan alla banden är knutna. Ibland känner sig folk trygga direkt, men det stora flertalet behöver leda en förbi känsliga områden många gånger utan att bli angripna, för att vänja sig vid att det är tryggt och farofritt innan känslan av tillit bottnar. Umgås länge med en och konsekvent möta värme och omtanke, för att våga trappa ned på beredskapen för att bli sårad när som helst utan att vackla till och falla.

Men textmediet utan synlig kännbar motpart har den tryggheten redan från början, och utan slit. Så den blir mitt naturliga hem, som redan fungerar som mina relationer fungerar när de odlats till blomning någon tid; kort, när kärlek å båda sidor frodas, och man inte längtar efter annat än att få ge, dela med sig av sig själv och sätta sitt hjärta på spel; längre, i mer återhållna vänskaper. I text möts man mer naturligt där, ofta från första ordbytet. Innan första ordbytet.

Det är källan man återvänder till när man törstar efter litet mer du; en liten skvätt, eller kanske en hel måltid. Närvaron i hjärtat. Den där lilla människan inuti sig själv som man börjar lära känna allt bättre, en liten miniatyr som omsider ibland blir så mångfacetterad att man kan känna din bild av det man själv ser runt omkring sig.

Några eftergifter; man mister ögonen, man mister känslan i famnen och i fingrarna av att hålla och pyssla om och man mister rösten, dofterna, samspelet och den rumsliga samvaron, för friheterna. Men litet av den fysiska närheten vinner man tillbaka i de emotionella friktionsförluster man initialt förlorar i en relation av osäkerheten. Nätet är inte bara ett nedköp mot riktiga livet, riktiga möten och gemensamhestid i fredad miljö.

Jag vill at du som skriver tänker och känner efter någon gång ibland, att de som läser älskar att komma tillbaka till dig för att ta del av just dig och ditt liv, dina funderingar, känslor, bilder, erfarenheter, glada och svåra stunder. Var och en med just sin egen blandning av kärlek, saknad, beroende och trivselkick av att få tanka litet du ur dina ord, att stå sig på till nästa besök, eller kanske nästa sammankomst på riktigt. De älskar dig. Som jag. Och definitivt som icke-jag, som han, som hon, som namnlösa nätflanörer, eller kanske under pseudonym, eller ibland med namn och kontaktuppgifter. Deras känslor är lika riktiga i samtliga fall, lika värda att värmas av oavsett hur anonyma de kanske känns.

Allt för att du öppnar dig och bjuder litet på ditt inre godis. Vi är fast. Tänk om du kunde känna av värmen från oss allihop, se i våra ögon hur mycket vi får ut av det du skriver. Tänk om du kunde känna en bråkdel. Jag tror inte att du tänkt på det så mycket. Hur mycket du hållit oss vid handen och medierat vårt tänkande genom att dela med dig av ditt eget. Rustat oss med erfarenheter vi inte gjort själva, sett och skildrat perspektiv vi inte kan vänta oss få se med egna ögon.

Du betyder så mycket för oss. Tack för att du skriver. Vi ser fram emot nästa not. *Kram* på dig!




Jag saknar dig

2007-01-03 [07:14] 

Det har gått ett år minus ett par veckor sedan jag blev dumpad (det är slående hur sällan vi skriver sådant i klartext), och än idag känner jag ett styng i hjärtat när jag läser något oerhört intressant, då allra helst inom områden där jag vet med intill visshet gränsande säkerhet att vi har olika känslor, åsikter och referensramar kring. Jag vill se hennes perspektiv på det här! Höra det från hennes läppar. Se det i hennes ögon. Känna det i hjärtat. Min inre lilla I. vill vidgas med förlagans rika bild så hon kan andas litet mer av samma verklighet inom mig. Den verklighet jag bara kan nå in i genom symbios; känslor och tankar och sammanhang jag omöjligen kan tillägna mig på egen hand för egen maskin. Inbyggda förutsättningar jag inte kan apa efter eller upprepa.

Det var inte hennes kropp och dess underbara gensvar jag föll för mest, även om det nog var den glädjeglöd hon stektes mest i när jag brann som hestast för henne (och med mer öppen än kupad låga än vad som kanske varit bäst för mig -- men det är en historia jag redan tjatat till leda); det var allt det där inuti, uppväxten i ett arbetarhem, den röda inre linningen (om inga svengelska larm går varma -- och om så, snälla, rätta mig?), de språkliga rikedomarna med djupa rötter i latin och brittiska, all humaniora som glödde kring henne som ett lysterskal, osynligt för de flesta, hennes sätt att prestigelöst och utan fruktan för att olika åsikter och perspektiv inte betyder att ena parten har fel, kunna möta mig halvvägs i en diskussion medan vi tillsammans uforskade spelrummet, vände och vred på substratet och såg det vandra fram och tillbaka längs skalorna för att till slut slå sig till ro någonstans mitt emellan, nöjt, sett och lyckligt. I vad mån ett ämne kan känna de känslorna i samma grad som en människa kan.

Relationer. Prostitution; om det alls går att ha en marknad där människor kan betala för att få det vi gav varann i kärlek känsla seddhet behövdhet hjärterot, om etiken i det, om möjligheten att blanda in pengar i det utan att det blir en brännpunkt för organiserad kriminalitet, utslagna människor utan alternativ, å dels arbetskraften, dels klientelet. Oetiska beroenden och att alla inblandade utom toppmanövrerarna blir utnyttjade och på sikt nedbrutna inom dess ramar. Möjligheten att göra en vit, samhälleligt underställd och kvalitetskontrollerad, berikande folkhälsoskapande verksamhet; ett Danmark på steroider. Att bli förstådd; om det är att låta sig reduceras en smula, och hur vi gör känslouppror inför tanken att kunna inordnas i led, kategoriseras, inneslutas i tänkta ramar -- se där, ett axplock lyckliga stunder och djuplodande konversationer i mitt då. I vårt då.

Det är litet smärtsamt att läsa tokigt intelligent laddade ord om brinnande intressanta ämnen, när man varje gång sugs tillbaka i längtan efter att få bolla dem med henne. I en del ämnen, är det lyckligtvis andra jag brinner efter att bolla med; ibland min discipel, som jag litet kärleksfullt tänker på honom, ibland min lilla finstämda men briljant knivskarpa vietnames, ibland min fars karismatiska tant, politiker och nämndeman, ibland någon av mina tidigare arbetskamrater och idoler inom ren datalogisk eller vetenskaplig briljans, färdighet och insikt, ibland hon jag så direkt kom, och själv släppte så nära inpå själ, hjärta och halspulsåder i känsla och sexualitet, ibland någon annan inom mitt växande nät av människor jag älskar, ser upp till och blommar med intellektuellt och emotionellt.

Jag spinner nät till människor och frodas när banden är starka, nära, och jag lever mitt i dem, kan dra litet i en tåt och någon stund senare dinera dem, eller ligga strax intill dem och prata med dem om vad som helst, medan mina fingrar följer deras spända eller avslappnade muskulatur, när min famn och mina läppar får fara som de vill och som samtalsflödet tillåter, när allting kretsar kring en liten, väl avskild verklighet vi just har byggt åt oss att coccoona i och sen gå vidare från med mer än vi hade innan.

Så när Paul Graham skriver om klyftor och att skapa välstånd (http://www.paulgraham.com/gap.html), skapa och inte fördela, brinner en saknad och en längtan efter henne, som jag inte riktigt kan släppa eller bli fri från. Jag kan få en kort (kanske rentav lång) lunch med henne och kudden jag glömde kvar hos henne, mot åtta timmar bussresa, men man hinner inte upp i varv och stämning på mindre än en kväll så det kan aldrig gå djupare än ytskrapet på en fjärran vän man möter under klockans stränga visare, vår tids förkläde, som sätter gränser för hur involverat det får bli, men genom vår mänskliga tröghet för att per ställtid mjuka upp tillitsband och rinna till inspiration att låga med, snarare än genom intervention när känslorna tänder rosor i ansikte och handling. Känslor tar tid. Tillit tar tid. Samtal tar tid. Symbios tar tid.

Tid är allt vi har. Inte allt vi ger, må vara. Jag förstår flera anledningar till att hon nog inte ger mig mer än sin lunch, men jag kan fortfarande drömma. Eller hoppas att en dag finna någon som fyller alla luckorna i mig hon bosatte sig i. Jag skriver någon, efter att ha provat byta ut det mot folk, och inte fått det att gå ihop. Jag är visserligen vävare, men inte heller jag kan väva in vad som helst var och hur som helst i hjärtat. Det finns fortfarande en större kärlek man vill väva in i huvudtrådarna och vila mot, ta stöd mot med hela sin person.

Och hon fattas mig.




Pennfärdighet och mysomani

2007-01-02 [20:46] 

Den här noten med tillhörande bilder: http://intill.blogspot.com/2007/01/pennfrdighet-och-tillmpad-mysomani.html

Det enda från Paul Grahams penna som finns på ett bibliotek i hela Östergötland finns på LiUs TekNat-bibliotek i B-huset, och verkar (företrädesvis) handla om GIS, det vill säga geografiska informationssystem. Vilket i och för sig är roligt. Men jag har på känn att jag kommer stå över. Dessutom finns i alla fall stoffet till Hackers and Painters till större delen online i vilket fall, på samma sätt som Joel on Software (som bok) är en antologi av dito blogg.

Jag har just blivit sugen på att suga åt mig mer av riktigt goda skribenters goda sidor. Vilket troligtvis implicerar några mått disciplin. Mindre tomgång. Mer övergripande tanke. Definitivt mindre skriva och se vart det landar, med fokus doppat i tre vilt skilda kärl, och en rubrik på alltsammans som spretar åt alla håll eller inte säger ett skvatt. Förebilder? Jag tänker på de nämnda två, Isaac Asimov, Edgar Allan Poe, Kathy Sierra, och varför inte dagens fynd Awesome Zara.

Se det som en femårsplan. Eller bara en punkt på min interna agenda för självförbättring. En vacker och givande hobby med trivsamma bonuseffekter som att man får lättare att älska sig själv. Rekommenderas varmt. Ju tidigare man börjar, dess roligare bagage får man med sig. Jag började någonstans i tonåren, och har en del litet charmiga prinsgener i mig sedan dess. De lägger litet krokben för mig ibland, men förmodligen mestadels där jag annars givit in till vanligare och mer utbredda grisgener. Så jag klagar inte.

Det har varit en störtbra dag och igårkväll. (Ja, igårkväll är ett substantiv. Nu.) Jag noterade i senaste laget att första januari är en helgdag. Fortfarande. Så Little Bankok, som jag tänkt mig skulle erbjuda mig riktig lunch då jag inte hade levande kraft nog att uppbåda den själv, stod inte till tjänst med det. Ingen My Thai kycklingnudlar med jordnötssås numéro 27 åt mig, f. d. dito under annat namn och siffra 26 på f. d. Wokaway före dettas ägarbyte. Det nästan enda i stan som var öppet var Hemköp, strax bortom Åhléns. Tror jag. Eller var det Priso jag landade vid? Nå, jag hittade i alla fall Felixs Teriyakikyckling, á strax över halva femtiolappen. Och han såg att det var gott.

Fredrik delger att alla syskonen i familjen ("Kökets utvalda") är goda. Det kan ligga något i det. Skillnaden mot kronan under halv femtiolapp är i alla fall milsvid. Kunde jag lägga på en tia på priset och nå samma kvalitetsuppgradering skulle jag lägga på en tjuga, och sedan aldrig äta någonting annat över huvud taget. ;-) (Nej, jag ljuger. Men ändå!)

Igåret fortsatte med litet braprat och litet brafilm. Lovefilm. Whatever. Först större delen av How to lose a guy in 10 days (nej, jag tänker inte kamelversalisera idag). Strax före 18, i början av motorcykelscenen, gör jag en kontextswitch av guds nåde, pausar filmen och går ut i köket, guidad av en superkraft som vanligen ligger utom mina världsliga förmågor. Jag är i alla fall ganska säker på att det var ett konstaterande om att jag är Hungrig som legat bakom detta genidrag och denna snilleblixt, och kort senare har jag övertygat Maya om att laga middag åt och dinera henne, och kanske se Lost in Translation efteråt, om vi orkade. Hon har just teleportert från en förstad till en annan, litet närmre, litet billigare, litet rymligare och litet äldre, och är en knapp vecka in i inflyttadheten. Omständigheter under vilka man enligt min erfarenhet är rätt tacksam över att bli påsmugen middagslagande och diskhjälpande sällskap och medföljande brott från stöket.

Så skedde. Raggmunkarna blev kungliga och lystmätet ryggknåd knorrades det inte direkt heller över. Någonstans i en eller annan bakre vindling, fundrade jag för mig själv över om inte det där också kan ha varit en stor del av vad som låg bakom besöket; att jag behövde få utlopp för några hekto uppdämt ompysslenhet så där, och Maya tål hur mycket som helst av det, bor i samma stad och till och med kurrar lyckligt av det till svar. Jag tror inte jag är så där planerande och beräknande av mig, men det verkade liksom passa så klokt in i omständigheterna, så jag kunde inte låta bli att lägga märke till det, redan under tiden. Det föreföll klokt att inte hälsa på en nybekant väninna man bryr sig om med ett uppdämt Niagara i bagaget, även om nu ompysslenhet är någonting som går rätt djupt i min natur och ofta är någonting uppskattat. (Jag skulle nog rentav ranka det som en av de bättre anledningarna att bli nära vän med mig, om jag försökte mig på en sådan lista själv.)

Nå, sådant där kan man fundera över, men sällan nå så mycket konkreta definitiva insikter om. Trevligt var det, och Lost in Translation likaså. Som litet humoristisk observation, så här i efterhand, var den lugn, fridfull och stillsam på precis samma sätt som den japanska naturen kan vara, i japanska skildringar i samma nisch, även att i just den här filmen det riktigt japanska fick stå för den direkt motsatta kontrasten -- allt kaotiskt, vansinnigt och främmande, hyperaktivt, stressdrivande. Inte riktigt vad jag väntat mig, men vackert och känslosamt porträtterat. Det förvånar mig föga att man somnar bra till filmen, om man har de rätta serotoninnivåerna.

Detsamma kan för övrigt sägas om nyårsnatten -- jag slog igen ögonlocken efter ett långt bad och flera timmar före midnatt, och vaknade till ett 2007 i lagom tid att önska gott nytt till bekanta på USA:s västkust, efter att de flesta på vårt håll slutat fira och somliga börjat lida kval över var och med vem de ska få sova hur länge. Fast det där är inte min parentes att ordvänslas i, så det lämnar jag därhän.

Dagen idag innehöll en massa andra bra element, där ett fynd wasabiärtor i lösvikt från exotic snacks (www.exoticsnacks.se) på Hemköp var ett, en blender på Clas Ohlsson en annan och en timslång fika på Berget med ovan antydda väninna en tredje, dominerande de övriga. Till en början fann jag mig rätt tillknäpt och talträngd, litet så där som om alla ord var polariserade åt ett håll och sällskapet ett annat, så de per naturlag skyggade iväg någon annanstans, men det släppte ganska bra när jag väl fick sysselsätta händerna mot hennes rygg, väl i en soffa på övre våningen. Eller möjligen ändrade det inte situationen stort mer än att jag själv kom till ro så jag inte så mycket lade märke till om det var hon eller jag som pratade. Nå, det var i alla fall någon slags befrielse att äntligen få krama om henne ett par gånger och vårda en smula, även om det var oombett och knappast direkt adresserade några existerande besvär. Sömnunderskottet kunde jag ju inte göra mycket åt mer än att inte nappa större del än nödvändigt av eftermiddagen för henne, och vad övriga bekymmer gäller tror jag inte jag kan mer än lyssna. Men mysigt var det.

Resterande del av dagen har jag läst, och nu även skrivit. På morgondagens agenda ska jag nog skriva litet CV. Layouta och ljuga till litet detaljrikedom. Önska mig ett vaknande sinne för disciplin. Och kanske sätta ihop ett par kul paket jag funderat på ett tag. Jag har ärvt en härlig serie stämplar och lackdon av min farfarsfar Johan Sundström, som det vore skam att inte få bruk för titt som tätt. De bor litet kreativt i ett rakapparatsetui av precis lagom dimensioner. Jag vet minst en person som snart kommer kunna svara vad hon fått i julklapp i år, om någon frågar, utan att ha fel i sak. För jag kom faktiskt på idén redan före jul, även om jag inte hade den fina stämpeln att effektuera den med. Så det fick vara, just då.

Stream of consciousness. It's all I seem to do. Dang.




Fackspråkskärlek och lärarutb.

2007-01-01 [13:20] 

Jag älskar innerligt människor som kärleksfullt omfamnar sina rikedomar fackspråk och expertkunskap, och ogenerat lånar in och berikar sitt språk med deras uttryck och konceptrikedom. Igår blev jag alldeles till mig i den här formuleringen, som inroducerade mig för ett (för mig) nytt ord: "Alla tvingas slänga soporna ibland, så när den culpöse väl möts av synen lär samma person i fortsättningen tänka på vad som hamnar i påsen." -- faktiskt lånat ur vokabulären legalesiska, tror jag, vilken jag i koncentrerad form och sitt eget sammanhang i allmänhet skyr som pesten.

Det är säkert en smula love-by-association insmuget ovan; har man väl fallit för en persona, är det ju lätt att älska själva egenheterna för deras särskiljande drag; saker som är mer hon och det stora flertalet runt omkring oss inte kan göra något anspråk på. Men det är faktiskt en ganska allmängiltig språklig kärlek; jag blir varm i själen när Paul Graham skriver meningar som "It was so clearly a choice of doing good work xor being an insider that I was forced to see the distinction" med. Xor är ett logikuttryck för en användbar konjunktion som inte riktigt hittat in i folkmun som fristående ord än, synonymt med konstruktionen "antingen ... eller". Närmare bestämt "A eller B, men inte både A och B", alltså. En annan favorit i samma trakter är ordet "omm", inlånat från matematiken, som är en kortform för "om, och endast om". Exempel: "Du får julklappar av tomten omm du varit snäll" -- en uppenbar lögn; de flesta barn får sina julklappar ändå.

Jag är i och för sig litet kär i Paul Graham också. Skit också. Nu kom jag osökt att tänka på en favoritförbannelse: "May your logic be undermined by faulty reasoning!" -- jag tror det var Jenny som påminde mig om den senaste fikat. Hon hade någon annan fin från ett latinsammanhang som gick ut mer på "må dina subjunktiv falla samman under dig", men vars krispiga originalformulering tyvärr flytt mig redan. Nå, min passion för språk och dem som brukar det med samma naturliga flärd och kärlek som de förhåller sig till annat värt att visa sin värme för hamnar genast på min goda sida.

En tanke jag snavade på på lärarprogrammet, a propos språk och vokabulär, för övrigt, var känslan av att vi fick lära oss en vokabulär och diskurs, som föreföll syfta lika mycket till att utesluta andra ur diskussionen och meningsutbytet som underlätta för de införstådda att göra sig förstådda med varann. Ett slags fikonspråk, sotarmoj, grislatin eller så, med andra ord. (Sotarmoj verkar för övrigt vara litet för gammalt för att förekomma i vare sig wikipedia eller på susning.nu, men första googleträffen, från auktionssiten Tradera, hade ett ganska roligt excerpt -- "Lämna omdöme på sotarmoj »." -- där någon tydligen valt det som alter ego.)

Märk väl att det kan vara en fördom som slog mig och att det minsann bara hör till pedagogiken att, precis som i alla andra fackområden, välja ut en skara ord och tillfästa dem mycket specifika betydelser som står för en stor del av gemensam samförståelse, så man genom att spela tennis med sådana bollar kan utbyta väldigt mycket och väldigt rika budskap på få och för andra kryptiska ord sammantaget. Det är, när allt kommer omkring, vad man har ett fackspråk till, eller vilket domänspråk som helst -- att effektivare uträtta någonting man skulle ha behövt en hel uppsjö trubbigare verktyg till för att åstadkomma samma sak med utan det.

Och det kan vara så att jag fick känslan av att mycket av den skolning i hur man motiverar och förklarar sina pedagogiska val för utomstående gick ut mer på att slå blå dunster i ögonen på folk med fina ord än att bottna i en god resonerande grund. Kanske för att det i botten till slut är åsikter, känslor och icke allmängiltiga observationer som pedagogik vilar på. Extra mycket så, när den är så politiskt och modemässigt toppriden som här i Sverige. Vad som är inne, fashionabelt, politiskt korrekt. Nå, jag fick känslan av att pedagoger var underdogs som här skolades till att gå i försvar för sina metoder mot föräldrar som lyfter fram andra önskemål eller åsikter. Vi skolades till att möta en bipolär situation där vi skulle ha på fötterna att kunna snäsa av andra om vi så behövde eller ville, så det skulle låta fint, bildat och/eller öka klyftorna mellan pedagog och vanligt folk.

Märks det att jag springer runt ämnet som en katt kring het gröt? Inte riktigt vill driva in svärdet i den blottade buken, för att det kanske inte är rättvist mot den, för att jag alltid har en rätt lång sträcka till övertygelse om någontings dålighet, medan jag rätt lätt accepterar saker som bra eller till och med direkt utomordentliga? Jag mötte massor av jättebra saker på Lärarprogrammet, men också en hel del jag ställde mig tämligen skeptisk till, och undertoner som jag blev direkt bekymrad över, som de här.

Det är litet extra svårt att bemöta en kritik som den här också, för den rör sig liksom under det konkreta planet. Det sades aldrig att det var så här man skulle ta till sig agendan, men lades kanske heller inte så stor vikt vid att lära ut hur man argumenterar i sak för vad det hela handlar om. Vi fick lära oss metodik ur större teoretiska sammanhang, och resonemangen bakom dem, men mer från en abstrakt grund än ur en praktisk. Om vi ansätter de här axiomen, trillar det ut en pedagogik som ser ut så här, och den är enligt våra teorier och studier så här bra på det och det.

Lärarutbildningen i Linköping kastade sig förtjust rakt in i en värld av teori full av böcker och gamla pedagogiska läromästare och började ge oss verktyg och metoder, långt innan vi sett det material vi skulle arbeta med och formulerat visionen av vart vi ville ta dem. Det var en massa hur och varför som bottnade i Bildning, där jag hade velat möta kunskapen när jag stod mitt i en situation och ett sammanhang där jag behövde verktyg, så jag kunde känna och se att det var verktygen jag fick som uträttade något, snarare än att jag i stället predikade och agerade ett nykyrkligt evangelium från Prima Schweiziska Vitamininstitut.

Och jag trodde att jag var ganska teoretiskt lagd av mig; hur konstigt borde det inte bli om man ger sig in i det där med en ännu mer människoorienterat lagd själslig konfiguration? Det var sådant där som fick mig att dra i bromsen och ta ett steg bakåt från lärarutbildningen. Om jag ska bli dagistant en dag, ska jag i alla fall inte gå dit just nu, just här, just här. Och så föll jag tillbaka in i mina gamla hackermönster, jobbade IT och blev uppsugen i den sfären som om jag aldrig lämnat den bakom mig. Och trivs förvisso hyggligt med det med, även om jag fortfarande tror att jag innerst inne ska arbeta mycket nära människor, och kanske barn, om det är där jag kan göra störst nytta för den mentala folkhälsan, som jag trodde när jag började glutta åt förskolläraryrket till. Ge barn en trygghet i sig själva och en tillit till sin förmåga och älskbarhet som de flesta tonåringar och nyvuxna jag ser omkring mig i min läsdiet idag så gott som helt saknar.

Vi får se vart det bär. Det är roligt att se hur jag divergerar i skrift från vart jag tror att jag är på väg; lärarutbildningen i Linköping kom in på ett bananskal här och blev fokalobjekt, utan att jag lade märke till det, när jag trodde det var en parentes. Jag antar att jag bearbetar separationen fortfarande; besvikelsen av att inte ha funnit vad jag hoppats är kanske djupare än jag riktigt begripit. Ett år av min tid kanske väger tyngre än jag insett att jag anser. I det här fallet då 2005; 2006 blev mer av ett förvirrat känslohål efter att en framtid jag känt just öppnat sig slog igen redan i januari.

Jag har i alla fall kommit igen såpass att jag börjat fokusera kärlek igen. Rikta min emotionella strålkastare mot människor som betyder mycket för mig. Har kanske börjat snärja min tidigare ett flertal gånger nämnda favoritvietnames i mitt garn; kanske blir han en framtida kollega. Hoppas jag; det ser ut som att en hel del talar för det idag. Det vore rätt lyckliggörande. Undrar om han står ut med en del kramar och en rätt kärvänlig ton i allmänhet. ^_^

Och i morgon får jag äntligen fika med en nyväninna, ord- och känslosmed jag kretsat kring i flera års känslotid. Och strax ska jag till biblioteket och låna mig ett par böcker av Paul Graham. Nämnda citat (och en hel del tänkvärdheter om vad som är värt att kopiera och vad som faktiskt är bra och värt någonting alls, här i världen) ovan finns att läsa här: http://www.paulgraham.com/copy.html

Gott nytt år, älsklingar!